Mogeh.

Det finns en freeway som heter 405 north, och jag är kär i den.
När det är kväll, väldigt mörkt och man sitter i bilen och har kommit en bit på vägen så kommer en liten upphöjning, efter några sekunder kommer helt plötsligt en liten nedförsbacke. Och det är då precis mitten av upphöjningen och nedförsbacken så ser man stadens alla ljus. Det är som att titta på massa glittrande färgstjärnor- Det går faktiskt inte att förklara. Och det går inte att fånga på bild.
Men när jag åker där så vill man bara att tiden ska stanna.
Det är då jag inser att här hör jag hemma.
Det är då jag inser att jag mer än någonsin vill att min Andrea ska vara på plats,
på 405 north.