Mogeh.

Tjugonde december tvåtusentio kommer vara en dag jag sent kommer att glömma.
Idag var nämligen den dagen jag skulle åka till amerikanska ambassaden för att få godkännande på mitt studentvisum. När jag vaknar och går igenom alla papper så märker jag att jag faktiskt har missat en grej.
(Men ärligt talat Mogeh, vad fan är ditt problem nu förtiden?) Jag får mega panik i huvudet, är lugn på utsidan, loggar in och fixar lite snabbt det som jag missat, håller in tårarna och får skjuts av världens bästa pappa till ambassaden. Min tid var klockan åtta. Jag var där klockan åtta och gick och ställde mig i kön.
Det var cirka tjugotvå personer framför mig. Två timmar senare står jag FORTFARANDE utanför ambassaden och får inte komma in, då kanske tolv personer har fått gå in.

Det går inte att förklara hur sjukt det var, det är bland det värsta jag har varit med om.
TORTYR det är vad det var, att stå där utanför UTOMHUS för att sen få gå igenom en sleten liten säkerhets kontroll för att sedan gå in till ambassaden är ett jävla skämt. Jag var ju inte den enda som höll på att dö, några lämnade kön, andra hann åka iväg och komma tillbaka..
Jag hade väldigt tur, jag hamnade bakom en person med otroligt bra karma.
Vi stod och höll varandra sällskap, vilket gjorde mig varm faktiskt. Då slapp man tänka på att man inte hade några tår kvar.
Vi stod och pratade om allt mellan himmel och jord. Himla mys att ha sällskap i en sådan situation.
Men Acne handskarna som jag fick låna må jag säga var nog de sämsta hanskar som gjorts i acnes modehistoria, haha! Sen fick vi komma in efter två timmar och trettiofem minuter, om inte mer.
För att sedan lämna in papprena svara på två frågor och sen gå. Helvetes jävla ambassad!

Men ärligt talat så var det värt det. Skulle faktiskt göra om det igen, (om samma sällskaps person som jag hade idag vara där också) För herregud vad jag vill komma ifrån denna kyla!

Tolfte Januari åker jag, och det är så nära nu..